Jag älskar honom villkorslöst. Jag älskar honom så mycket att varje cell i min kropp vibrerar. Jag var inte beredd på detta. Min systerson är kommen. Han kom efter två dygns kamp, mot en förstföderskas begränsningar, genom tårar och urmodersvrål. Han bär mitt efternamn, har bär delar av mina gener, han är det vackraste jag har sett. Barnet, av renaste ljus, har fått mig att förstå att jag inte kan försvara mig. Jag är utlämnad, blottad, i dessa små händers våld, klokheten i hans azurblå ögon. Hans ögon är djupa som den djupaste brunn. Jag vill spendera resten av mitt liv med att strö magiskt pulver längs hans väg.
Nu vet jag vad kärlek är. Det finns inga tvivel om att dess styrka, dess renhet. Detta är kärlek! Detta är hur vi ska älska ett barn! Detta är så långt ifrån vad mina föräldrar kan ha kännt för mig. De såg inte mig som ett mirakel. Ett mirakel av perfektion som behöver värme, kärlek och beskydd. Hur kunde ni inte känna denna överväldigande kärlek till mig? Hur kunde ni kapa min själ, lämna mig till vargarna utan försvar? Jag vet nu att jag kan älska ett barn. Ingen lärde mig hur men jag vet att kan. Detta är det största som har hänt mig av insikter och jag skakar av denna upptäckt. En dag kanske jag ska få älska ett eget barn - intensivt, självklart och villkorslöst. Sådan ska kärleken vara!
