Yrvaken och (tillfälligt) något uppgiven

Jag vet inte om det är någon som känner igen sig i att må dåligt av att ha sovit någon timme på eftermiddagen. Ångest, förvirring och i övrigt en känsla av panik är i vilket fall konsekvenserna för min egen del. Förstår inte varför jag ändå ibland ger efter för en stunds sömn när utgången alltid blir densamma. Känslan brukar avta efter ett tag och idag arbetade jag igenom den mest intensiva kvävningskänslan med aningens för mycket kycklinggryta och quinoa och varmrökande på giftpinnar ur ett paket cigaretter som jag råkade hitta på Pressbyrån för ett par tjugosedlar. Nu har jag landat så gott det kommer att gå idag och börjat, ännu en gång, tänka på detta med vad människor drar för slutsatser utifrån vad de vet om en person.

Igår, på någon av de otaliga TV-kanalerna som finns, såg jag en dokumentär om en sekt som kallade sig "Heavens gate". Det som fastnade i mina tankar, förmodligen också i efterföljande drömmar, var INTE gruppens tro på att de var utomjordingar som var elever i denna jordens skola och kroppen endast var, som de kallade det, "fysiska fordon". Jag blev inte heller speciellt chockad över exempelvis det faktum att de slutligen kollektivt tog livet av sig när det blev tydligt för ledaren att han hade målat in sig i det ultimata hörnet eftersom deras räddare i tefat, inte ens efter 20 år, hade haft vägarna förbi för att plocka upp dessa upplysta. Den del av detta program som proklamerade, som jag ibland undrar inte står i några statliga riktlinjer angående uttalande om sekter, att med stort allvar förklara att "de människor som hamnar i en sekt är INTE viljesvaga, ledarsökande, psykiska sjuka eller ens nödvändigtvis i någon form av kris". De orden kanske inte är så märkvärdiga. Det som brukar hitta min inre punkt av känsla av ensamhet och uppgivenhet är det som följer i form av "....som många tror." Först kan jag då konstatera att detta är förmodligen den första tanken som slår en människa när jag hittat modet att berätta om att jag växte upp i något så infekterat som en sekt. Jag är medveten om att det säkerligen finns en skillnad i hur många ser på dem som "självmant" gick med och de som föddes i ett sådant sammanhang. Min fråga är däremot om det inte ändå, medvetet eller omedvetet, ploppar upp en känsla, tanke, farhåga eller konstanterande att INGEN kan har befunnit sig i sådana omständigheter och klarat sig ur utan djupgående skador? Kommer inte tanken att en sådan grad av hjärntvätt aldrig helt och hållet går att tvätta bort - oavsett styrkan på tvättmedlet? Ett tydligt exempel på ovanstående, för min egen del, var min "flirt med normaliteten", alias mitt förra förhållande, som varade i över fem år. Han bedyrade gång på gång att jag minsann var "den starkaste människan han hade träffat". Hur kom det då sig att det var just mina ärr och mitt förflutna som slutligen gjorde situationen ohållbar? Är det så att vara stark långt ifrån är tillräckligt? Ibland är jag förbannat trött på att vara stark. För att komma nära mig på riktigt måste jag också få vara svag. För att kunna lita på någon annan måste jag veta att det svaga i mig inte kommer att användas emot mig. Ibland tvivlar jag på att en sådan människa finns och för att vara helt ärlig är jag så pass inställd på att vara den "starka singeln" att jag faktiskt har slutat att leta.

Änglar och demoner

Efter en helg i fullständig arbetaranda, vilket i min värld innebär två gånger 13 timmar både på lördagen och söndagen, hamnade jag som en dränkt katt på min praktikplats för första gången i morse. Jag hade inte ens hunnit vara hemma med min blå resväska (notera att detta är en figurerad färg för att undanröja risken att det just är färgen på mitt bagage som utmärker mig främst). Föregående veckans storartade misslyckande, på det att ha tillbringat helgen hos mor och minnenas mörker till by, innebar att min förväntade nervositet inför mötet med terminens arbetsplats även hade påtagliga inslag av betydligt tyngre psykiskt bagage än vad jag hade föredragit. Vid den enorma porten till denna utmaning stod jag därmed med både fysisk- och, än mer komplex och svårburen, psykisk packning. När jag tittade upp med min sorgliga uppenbarelse kom två änglar emot mig. Jag visste inte då att de var änglar. I stunden såg jag bara två leende och, till synes, välmenande och välkomnande handledare. Ett sådant scenario kändes fullt tillräcklig och luften kändes plötsligt lättare att andas. (Det förvånar mig varje gång hur mycket en äkta nyfikenhet kan kännas som en exklusiv, djupverkande balsam för själen.) Kriterierna för en helgonförklaring var som sagt inte uppfyllda än dock.

Varför såg jag då gloria och vingar hos dessa mina två? De första skissartade förnimmelserna av ringar av ljus över deras huvuden var det faktum att de fullkomligt tog mig under sina trygga vingar. Inledningsvis, som fullständiga likar, hade vi ett långt och upplivande samtal. De gav tydliga märkeringar att de såg så fram emot att just Jag skulle komma till dem. Studenten och människan C sågs som en frisk fläkt med värdefull och dagsfärsk kunskap. Utformningen av dessa månader skulle också mycket var enligt Mina önskemål. I övrigt hade detta varma handledarpar, både i kontorens fysiska som sociala miljö, lagt ner mycket omtanke. Vid den obligatoriska rundvandringen visade de stolt upp mig för alla de tjugotalet medarbetarna. Jag presenterades som "deras student" och känslan av att vara speciell fick mig att stråla. Punkten när de blev fullkomligt angelika var det nästintill omedelbara löftet att jag skulle få slippa att spendera sommaren i byn som jag bara timmarna innan kommit ifrån och som jag alltid behöver bearbeta långt efter ett besök. Att bli lovad ett arbete i detta min nya, vackra stad gjorde att en osynlig tår av lycka rann nerför min kind. De som känner mig väl vet att jag ser fram emot sommaren ungefär lika mycket som en fängelsevistelse (inte självupplevt ska kanske tilläggas). Förra sommaren arbetade jag plikttroget vidare på en arbetsplats jag varit i många, ganska lyckliga men rutinmässiga, år. Jag tvingades då leva inpå min mor under tre månader. Jag skulle inte orka ännu en sommar och nu kan jag andas ut fullständigt när dessa änglar har räddat mig. Ännu en bra dag som en viss motvikt till de i mörker i andra mer sammanfattande ord.

Jag är medveten om att jag har en viss tendens till dramatisering av, enligt säkerligen en och annan av er som tittar in här, små vardagliga upplevelser. Detta, mitt forum, lovade jag däremot mig själv att jag ska tillåta alla mina många delar att få ta plats. Ja, jag är dramatisk. Jag blir entusiastisk i samma svårtyglade storlek som jag blir förtvivlad. Jag älskar med samma intensitet som jag kan känna förakt och ilska - främst mot mig själv (pistolen med den sortens ammunition att tyvärr riktad alltför ofta i den riktningen). Jag vet inte om jag behöver alla dessa känslor eller om det inte finns möjlighet att undgå dem. Det får bli ett annat inlägg och förmodligen i ett annat sinnesläge. Konstaterandet är att allt detta är i huvudet på mig och titeln på bloggen måste naturligtvis hålla vad den lovar. Det mina kära gamla-, nya- eller framtida vänner, bekanta, ovänner eller helt enkelt likgiltiga får bli mina sista ord för denna gång.

Sköt ner stjärnorna inatt

Gårdagen började underbar. Gårdagen började vandrande på moln, huvudet högt, ingen utmaning för svår - strålande liv och lycka. Livet var begripligt och fjärde terminens uppsats och opponering avklarad med bravur. Praktiken väntade som vacker utmaning - men först efter ett par dagars välbehövd andrum. RFSL-medlemskapet hade äntligen en chans att komma till användning och jag följde med en vän till den lokala regnbågsklubben. So far so good. Vad gick då fel? Följande, kära läsare, följande idioti är vad som gick fel...

Jag drack igår, jag var full igår. Jag tog mina tio silverstjärnor, av karaktär och stolthet, svalde ner dem en efter en i fyllda glas med vin, whisky och alldeles för starka drinkar. "Häng med ut..." var den enda övertalning som behövdes uppenbarligen. Jag som i min hybris var övertygad att inte ens ett skarpladdat vapen skulle få mig att dricka igen. Svagt! Patetiskt! Ångest ända in i märgen i min förgiftade, skakande kropp! Jag som inte ens hängde med ut. Jag intog istället otaliga glas av både det ena och andra av vad människor hällde upp i mina glas(Ja, det var fler än ett på samma gång)på förfesten och sedan vinglade jag miserabelt hem. Pengar hade jag inga men annars hade jag säkerligen fortsatt den så kallade festen även på krogen. Ska jag behöva förlita mig till fattigdom för att ha kraft att låta bli? Ska jag behöva hänga en skylt runt halsen där det står "Nämn inte ens fest, fråga ännu mindre om jag vill följa med! För säkerhets skull bjud inte ens mig på en likörpralin!". Nu ska jag bränna min Läkebok, låsa dörren och marinera mig i denna känsla resten av dagen. Kanske, bara kanske, kan jag då förstå varför jag från början slutade dricka alkohol. Denna känsla dödar mig och jag som trodde jag ville leva! Förbannade förföriska mörker!

Barnsoldat

När jag kom till Sverige var det som att stiga in i en helt ny, skrämmande värld. De naiva ögonen hos ett barn såg, än så länge, inte att jag och min familj som var de märkliga, konstiga och "fel". Det var inte vi som hade missförstått världen och vad Gud med tecken av eld begärde oss att se. Profetiorna var sanna och domedagen var nära. Djävulen fanns överallt. Han fanns i varje granne, varje TV program och varje barn på lekplatsen utanför vårt fönster i den förort vi hade infiltrerat. Han fanns precis utanför vår dörr och bara väntade på att få komma in och förgifta våra rena själar. Vårt uppdrag och livsuppgift, vi barn inräknande, var att göra allt vad vi kunde för att leda människor till räddning. Bördan hos ett barn kan vara tung. Det eviga livet som väntade gjorde trots bördan lättare att bära.

Utåt sett såg vi säkerligen helt enormt gulliga ut - på ett sådant exotiskt sätt. Vi barn var, kanske inte förvånande, väluppfostrade och med vår engelska, långa hår och matchande kläder fångade vi mångas intresse. Mitt pålimmade leende hade än så länge inte falnat. Mitt "God loves you" och sättet att reflexmässigt sätta mig i vilken främling som helst knä var också en del av allt jag visste. Vi var guds soldater och "March on christian soldiers..." gick som på repeat inne i mitt huvud. Mor fortsatte också att visa Guds kärlek på det ända sättet hon kunde. Antalet män, vilka jag aldrig kunde minnas namnen på och vars plånbok jag kunde få en lördags- eller söndagspeng av, kan jag inte ens räkna. Det var män i kostym, det var män med skägg, det var roliga män, det var tysta män. Män, män, män genom den osynliga svängdörren till mors säng. Än så länge var inte livet svårt, än så länge var livet förståeligt. Världen kraschade, mitt lilla hjärta krossades och skammen började när jag förstod att det var vi som var det konstiga, det var vi som var de märkliga och det var vi som var fel. Normalitetens relativitet kan vara en smärtsam insikt - speciellt för ett barn, speciellt när det normala i en värld är det motsatta i den andra.

I begynnelsen fanns det en mor

Jag utlovade fokusering på detta mustiga sektfenomen. För att hålla mitt löfte, till främst mig själv (för ja, kära läsare, mina ord på denna sidan är främst för min egen läkning), kommer ännu en pusselbit läggas till historien. Eftersom jag föddes in i denna, minst sagt, alternativa uppväxt kanske det är viktigt att startpunkten blir den person som är min mor. Den där C, som är jag, hade trots allt inte funnits utan henne. Min far då, kanske ni undrar? Ja, det har ni rätt i. Det är betydligt otäckare att förklara den delen av min genuppsättning bara. Att jag får en överväldigande känsla av att kvävas, må illa och ren och skär äckel när jag ens tvingas ta orden "min far" i min mun, får räcka som förklaring i nuläget. Få människor är rent onda i min världsförståelse, det går nästan alltid att finna logiska orsaksammanband till varför människor är dem de är, men i frågan om (tar sats) MIN FAR kan jag inte ens med svett och tårar hitta någon förståelse för. Han är mitt monster i garderoben. Detta kan hända är ett logiskt psykologiskt försvar. Kanske skulle min mor också få en betydligt större dos av min oförståelse. Kanske är hon inte värd det men problemet är att jag KAN förstå henne. Döm själva kära ni.

Berättelsen om min mor är en sådan typisk historia om en försvunnen, mörk och svår barndom. Berättelsen om min mor innehåller smarriga detaljer såsom en alkoholiserad far, en mor som inte brydde sig och om ett barn som tvingades till en föräldrarroll gentemot sina syskon i ung ålder. Min mor följde den väg, som ni vet många med sådana ingredienser i tidig ålder har en fallenhet att göra, med droger, självhat och vissa specifika psykiska problem. En annan vinkling av det glada 60-talet helt enkelt. Ett och annat självmordsförsök och haschpsykos senare hamnade hon på den tidens mentalsjukhus. Tror knappast det var en plats av glädje och medmänsklighet. Diagnosen schizofeni, vilket var den tidens trenddiagnos, sattes som en stämpel i pannan på denna vingklippta fågel (i efterhand däremot handlade förmodligen hennes symptom om ett alldeles för generöst intag av droger all diverse slag). På denna hemtrevliga inrättning, där Haldol gavs ut lika lätt som kaffe efter maten, fick mor exempelvis stalltips av djävulen under schackmatcher, förlöste ormar när hon hade tid över och pratade förtroligt med en talande fågel. Denna nyfunna vän, herr fågel blå, berättade för henne att hon skulle gå Guds väg och att han hade en plan för henne. Vet e tusan om inte också jag hellre skulle tro på en snäll, harmlös fågel i kontrast till själva mr. Lucifer. Nåväl, mor släpptes slutligen ut i det fria och snart därefter fick hon bekräftelse på att fågel blå hade rätt. Likt det mirakel hon utlovades kom hon i kontakt med en grupp människor som verkade vara inne på precis samma spår. Den enda skillnaden var att de redan kände Gud och visste precis vad hans plan var. Vilken tur en stackars sökande människa kan ha! De hade t.o.m. en ledare som var den utvalda och vem var hon att säga att det inte var så? Med sånger, blommor i håret och överösande av kärleksbudskapet (var trots allt hippietiden i högform) var inte mor svårflörtad. Kärleksbiten var just det hon innerligt törstade efter. Hon blev lovad gränslös kärlek. Att den var villkorad med kravet att slänga bort all självbestämmande, kritiskt tänkande och ett liv i total underkastelse kunde hon mer än gärna acceptera. Ett sådant liv var det gröna gräset på andra sidan jämfört med alternativet av att återvända till ensamheten, att inte ha något mål och att handskas med kaoset i den riktiga världen.

Min mor säger att hon inte hade levt idag om det inte vore för sekten. Hon kallar det naturligtvis aldrig något så nedsättande utan använder "Familjen" som uttryck för hennes räddning. Argumenten, att hon annars hade tagit livet av sig alt. levt ett förkortat liv kantat av missbruk och återkommande besök på mentalsjukhus, är svåra att sätta sig emot. Tycker ni att JAG tar min mors parti ska ni höra mina kära systrar. Min mor kan, enligt dem, inte göra något ont. Det synd om min mor. Jag köper det och gudarna ska veta att jag har hört det sägas till mig. Frågan är bara om jag, i mitt allra ödmjukaste, inte är berättigad att påstå att det TROTS detta inte finns något grundläggande fel i tvinga sin avkomma till en uppväxt i moralens yttersta utkant?

Ni kanske undrar hur de kommer sig att jag vet så mycket om min mors historia föresten? Svaret till er läsare är att jag inte kan få henne att sluta prata om det. Det är som en mur av förklarande, förnekande belägg för hennes val som jag inte kan tränga igenom. Slutar aldrig försöka dock.

På tal om skotrar

Kunde inte låta bli att le åt de exempel, gällande etikettering av inlägg, som finns beskrivet i denna bloggs instrumentpanel. Skotrar, semester, höst, vilket skaparna av denna bloggmall uppenbarligen anser är tillräckligt personligt och delar av genomsnittsmänniskans verklighet. Vet jag inte om jag ska skratta, gråta eller helt enkelt acceptera faktum. Av min blogg, de övriga jag läser och överlag det som upptar större delen av min avsatta internettid, skulle förslagen vara av en helt annan karaktär. Varför kan inte förslagen exempelvis vara övergreppsminnen, missbruk eller terapi? Eller vad sägs om följande som exempel på lämpliga inläggsrubriker; När min pappa tog min oskuld, dagen jag aborterade mitt brors barn eller något av övriga exempel på verkligheten a´la överlevare? Personligen kan jag däremot inte bestämma mig för om jag ska blir arg på många andras, till synes, brist på djup eller om det finns ett korn av avundsjuka hos mig. Ack, den som ändå kunde spendera sin blogg, sina tankar och sitt liv dedicerat bloggskaparnas förslag. Långa skoterfärder, medans planerna för sommarens semester kräver sina gråceller innanför toppluvan. Samtidigt hinner en och annan tanke komma upp på hur tråkig hösten, eftersom det varken innebär semester ELLER skoterturer, kommer att bli.

Eller föresten, tror jag vill slippa en sådan existens om det är möjligt. Även om jag innerligt önskade att mycket av vad som har format mig, andra med liknande upplevelser, inte hade inträffat tror jag att jag hade varit en torftig människa utan åtminstone en viss mängd kamp och en viss mängd smärta. Livsglidarnas skotrar har jag faktiskt föga intresse över för.

Passar också på att i förväg be om ursäkt för eventuella skoterfantaster jag har förelämpat.

Älskar mig, älskar mig inte

Tre paket cigaretter senare är uppsatsen äntligen klar. Jag som inte ens röker. Hade någon sagt till mig för en månad sedan att jag skulle lyckas ta mig igenom detta hade jag inte trott dem. Jag känner också en STOLTHET över den och mitt arbete. Kors i det berömda taket! Det senare hade jag trott på i lika stor utsträckning som jag skulle tro på idén om att det skulle regna paddor från skyn (nyligen sett Magnolia) alternativt att min mamma skulle vakna upp en vacker dag och kunna stå för sina handlingar. Skulle förmodligen regna groddjur från himlen innan DET hände däremot. Anledningen till min (forna) misstro till min egen förmåga är att jag gått igenom en av mina sk nedåtperioder, för mig, mitt mörker.

Jag känner mig ofta som en motsatsernas drottning, att jag lider av någon form av odiagnosticerad bipolär sjukdom eller liknande. Kanske är förklaringen helt enkelt, eller inte helt enkelt rättare sagt, att en komplicerad barndom också gör en komplicerad människa. När jag mår bra kan jag nästan känna mig styrkt över mina upplevelser och vad det har inneburit för min personlighet, mitt inre och mitt jag. När jag mår bra blir mitt förflutna min eld, min drivkraft och min styrka. Då kan jag känna inom mig att jag kan utföra i princip vad som helst (med detta menar jag INTE att jag tror att jag kan flyga, läsa tankar eller andra avundsvärda, men tyvärr omöjliga, förmågor.)När jag mår bra känner jag att jag duger, även om jag alltid har något att kämpa med, nästan att jag är värdefull. Då tror jag faktiskt att jag kommer att bli en bra, för er som inte vet, socionom en vacker dag. Jag kommer att vara en stridsklädd soldat för alla utsatta i vårt samhälle eller, som det andra alternativet, börja forska och genomgripande förändra människors attityder och bidra till att få ett slut på alla grymheter och orättvisor som finns. Faktum är att jag har svårt att se att jag någonsin kommer att komma ifrån den här akademiska världen. Rädslan för att min idealism kommer att krossas under fötterna på den stora läskiga "verkligheten" är alltför stor. Här fungerar teorier som ger förståelse för varför människor blir brutna och lösningar på alla tänkbara problem. Verkligheten är inte lika otäck i böcker och föreläsningssalar. Älskar mitt universitet - när jag mår bra.

När jag inte mår bra är jag inte ens värd att finnas. När jag inte mår bra är jag precis så oduglig som andra har försökt få mig att känna mig. Jag lyckas oftast, mirakulöst nog, känna detta utan att alltför många ser in i mitt inre alltför väl. Att fungera utåt, att prestera, att verka stark, fungerar oftast. Oftast klarar jag hålla uppe min fasad när andra är i min närhet. I min ensamhet tar jag sedan konsekvenserna genom olika former att destruktivtet. Det känns som att jag har en ondska inom mig, vid de perioderna, som håller mig osynligt gisslan. Detta något hånskrattar åt mig och tillåter bara, efter böner och tårar i dess ära, att jag ska kunna ta mig igenom dagen. Detta något förbarmar sig motvilligt över mig kräver sedan sitt offer och ockerpris. Priset kan vara mat, alkohol eller tabletter, för att välja några av dess preferenser. Jag har däremot lyckats svältföda mörkret när det handlar om drickandet - både mörkrets sociala behov av alkohol som av det som krävts i ensamhet. Idag mår jag bra och kan därför känna mig stolt även över det faktum att jag har nio silverhjärnor i min Läkebok. Min läkebok är boken där jag skriver om terapin och dess övningar. Har klätt denna snuttefilt i det vackraste av grönt papper och namngett den själv.Varje silverstjärna är en veckas nykterhet. Känner mig stolt över även detta idag. Detta är en bra dag som sagt och därför vill jag upprepa det eftersom jag kan. Imorgon kanske mörkret är tillbaka.

Ett kärlekbrev

Jag har varit vaken dygnet runt nu och måste erkänna att jag är tröttare än jag kommer ihåg att jag har varit på länge. Däremot måste jag överösa alla underbara och starka människor på Andrum all värme och kärlek jag förmår - innan kroppen tvingar mig till vila. Ni ska veta att ni är underbara och att styrkan jag hittat hos alla er också ger mig styrka. Jag tyckte det var enormt otäckt, utlämnande och naket att veta att någon skulle läsa det jag skriver om mina upplevelser. Jag var rädd att jag inte skulle platsa, att ingen skulle förstå, att min profetia av att inte passa in någonstans faktiskt skulle bli sanning. Speciellt skräckslagen var jag inför tanken att Ni skulle tycka att jag var alltför mycket av en bisarr konsekvens av något alldeles för märkligt och otäckt. Jag borde ha förstått bättre. Kanske är jag extra sentimental just nu för att jag är fysiskt trött och svag, hjärnan uttömd av en hård dag av uppsatsskrivande och kanske att jag känner mig lite svältfödd av livet när det kommer till förståelse, men jag känner att jag måste få spilla ut mitt hjärta över er. Jag känner mig hemma någonstans för första gången i mitt liv - även om det bara innebär att jag har med mig er i mitt hjärta. Det är mer än tillräckligt.

Sara hjärtat! Du är naturligtvis också en del av mitt kärleksbrev och du får en hel rad av varma tankar bara till dig.

Kärlek

Jag och mina vargtimmar

Tror att jag slagit ett personligt rekord gällande sömnlöshet. Klockan är nu 04:46 enligt klockan på datorn. Tänker inte ens försöka anstränga mig att försöka sova något i natt och har av ren protest och bekräftelse på detta satt på kaffebryggaren. Jag accepterar att jag får försöka skriva på min uppsats imorgon ändå. Skriver inte själv och därför får jag helt sonika ändå pallra mig bort till biblioteket klockan åtta imorgon. Hatar natten, hatar att ligga vaken, hatar tankarna som kommer och hatar drömmarna som kommer om jag väl somnar.

Drömmarna försöka berätta något för en heter det. Mina drömmar är det främst känslan som får mig fullständigt skräckslagen. En dröm återkommer hela tiden och jag har haft den så länge jag kan minnas. Jag befinner mig på ett jättelikt akvarium, ett sådant där man ser fiskarna genom ett glas under jordnivån. Jag är helt själv och ser bara jättestora döda eller livlösa, äckliga havsdjur. De rör sig i vattnet sakta, sakta och med ett exakt, bibehållet avstånd dem emellan. Samtidigt som jag springer omkring bland all dessa zombiemonster rinner sanden snabbt ner i ett många meter högt timglas. Jag vet att när sanden har runnit ner kommer min familj att dö om jag inte hittat utgången innan dess, vilket jag aldrig gör. Jag känner en total dödsångest i den drömmen och vaknar alltid panikslagen och alldeles kallsvettig. Om jag befinner mig i en av mina svackor kommer den drömmen per automatik. Jag vet att den drömmen har samman med känslan som barn och speciellt när det kommer till min våldsamma far. Ett barn som ser ens mamma bli totalt sönderslagen och ett barn som också blir det. Drömmen säger inget jag inte vet och därför önskar jag att jag åtminstone inte behövde upprepa under nattetid vad jag så tydligt minns även när jag är vaken.

Ett sådant vackert barndomsminne

Jag tänkte att jag skulle ge en liten första inblick om vad min uppväxt innebar. Jag tänkte inte berätta det värsta, det mörkaste, det mest grymt detaljrika - åtminstone inte just nu. Detta minne visar mer den självklarhet vilket sex genomsyrade barndomen.

Vi står alla runt sängen. Jag, kanske fem år gammal, min stora syster och en hel del andra barn som jag inte kan placera för tillfället, står och kollar storögda runt en säng. Det är olidligt varmt (Indien brukar vara det) och solskenet från ett litet fönster bildar, genom dammet, ett spännande och mystiskt scenario. I sängen ligger min mamma på rygg, naken och låter och skrattar konstigt. Hon är vacker min mamma med långt brunt hår och vackra gröna ögon. När jag blir stor ville jag bli precis som henne kommer jag ihåg att jag tänkte många gånger. Ovanpå mamma ligger en stor, hårig man och rör sig, svettigt upp och ner mellan hennes ben. Han rör sig snabbare och snabbare och mamma låter mer och mer. Nu tackar de också skrikande gud och vi barn blir med i deras bön och utrop. Mamma tittar mig i ögonen, leende en gång under det som pågår och tar min hand. Jag är lycklig och längtar till den dagen då jag också kan få visa Guds kärlek lika bra som min mamma. Jag tror det var samma kväll som jag och en liten pojke lekte att vi hade sex på golvet. Vi gjorde detta framför alla vuxna. De klappade och skrattade. Vi hade varit duktiga.

Det allra första

Då har jag alltså skaffat mig en blogg. Jag är tekniskt "challenged" men jag kunde till slut inte låta bli denna möjlighet att kunna skriva av mig på ett ställe som är bara MITT. Under hela mitt liv har jag fått kämpa för den jag är, hitta denna någon och kunna stå för att jag har en rätt att finnas till och ta plats. Detta är ett uttryck för det och jag kommer inte att be om ursäkt för vad jag kommer skriva här. Känsliga läsare kan leta upp andra sidor. Skriv gärna här däremot, skriv till mig men ingen ska få ifrågasätta mina upplevelser, känslor och allt annat som pågår inom mig. Min oas innebär mina regler!

En kort introduktion inledningsvis. Jag är, som något brutal nämns i bloggbeskrivningen, uppvuxen i en sekt. Denna sekt som hade "Guds kärlek" som sina honörsord, med ledaren David Berg som ensam diktator, menade att denna "kärlek" också innebar sex med barn och innan vi kunde gå hade sexuella uttryck redan blivit en naturlig del av vilka vi var. Att lära sig "visa kärlek" var det viktigaste. I övrigt hade sekten övriga, nästintill obligatoriska ingredienser såsom att jorden skulle gå under, att sjukdom handlade om att tron var för svag och att djävulen tagit besittning över kroppen, att vi var Guds "utvalda" (vilket innebar att resten av mänskligheten var ond och skulle hamna i helvetets eld), att ifrågasättande av ledarens helighet och absoluta makt inte fick förekomma osv. Listan kan göras lång och detta kommer jag att återkomma till. Kontentan är däremot att jag har fått kämpa med att ifrågasätta det hjärntvätt som pågick under så lång tid och att har tvingats hålla mitt förflutna hemlig för de allra. Jag har på många sätt fått genomgå kampen själv eftersom min familj endast vill sopa allt under den berömda, mycket smutsiga mattan.