Änglar och demoner

Efter en helg i fullständig arbetaranda, vilket i min värld innebär två gånger 13 timmar både på lördagen och söndagen, hamnade jag som en dränkt katt på min praktikplats för första gången i morse. Jag hade inte ens hunnit vara hemma med min blå resväska (notera att detta är en figurerad färg för att undanröja risken att det just är färgen på mitt bagage som utmärker mig främst). Föregående veckans storartade misslyckande, på det att ha tillbringat helgen hos mor och minnenas mörker till by, innebar att min förväntade nervositet inför mötet med terminens arbetsplats även hade påtagliga inslag av betydligt tyngre psykiskt bagage än vad jag hade föredragit. Vid den enorma porten till denna utmaning stod jag därmed med både fysisk- och, än mer komplex och svårburen, psykisk packning. När jag tittade upp med min sorgliga uppenbarelse kom två änglar emot mig. Jag visste inte då att de var änglar. I stunden såg jag bara två leende och, till synes, välmenande och välkomnande handledare. Ett sådant scenario kändes fullt tillräcklig och luften kändes plötsligt lättare att andas. (Det förvånar mig varje gång hur mycket en äkta nyfikenhet kan kännas som en exklusiv, djupverkande balsam för själen.) Kriterierna för en helgonförklaring var som sagt inte uppfyllda än dock.

Varför såg jag då gloria och vingar hos dessa mina två? De första skissartade förnimmelserna av ringar av ljus över deras huvuden var det faktum att de fullkomligt tog mig under sina trygga vingar. Inledningsvis, som fullständiga likar, hade vi ett långt och upplivande samtal. De gav tydliga märkeringar att de såg så fram emot att just Jag skulle komma till dem. Studenten och människan C sågs som en frisk fläkt med värdefull och dagsfärsk kunskap. Utformningen av dessa månader skulle också mycket var enligt Mina önskemål. I övrigt hade detta varma handledarpar, både i kontorens fysiska som sociala miljö, lagt ner mycket omtanke. Vid den obligatoriska rundvandringen visade de stolt upp mig för alla de tjugotalet medarbetarna. Jag presenterades som "deras student" och känslan av att vara speciell fick mig att stråla. Punkten när de blev fullkomligt angelika var det nästintill omedelbara löftet att jag skulle få slippa att spendera sommaren i byn som jag bara timmarna innan kommit ifrån och som jag alltid behöver bearbeta långt efter ett besök. Att bli lovad ett arbete i detta min nya, vackra stad gjorde att en osynlig tår av lycka rann nerför min kind. De som känner mig väl vet att jag ser fram emot sommaren ungefär lika mycket som en fängelsevistelse (inte självupplevt ska kanske tilläggas). Förra sommaren arbetade jag plikttroget vidare på en arbetsplats jag varit i många, ganska lyckliga men rutinmässiga, år. Jag tvingades då leva inpå min mor under tre månader. Jag skulle inte orka ännu en sommar och nu kan jag andas ut fullständigt när dessa änglar har räddat mig. Ännu en bra dag som en viss motvikt till de i mörker i andra mer sammanfattande ord.

Jag är medveten om att jag har en viss tendens till dramatisering av, enligt säkerligen en och annan av er som tittar in här, små vardagliga upplevelser. Detta, mitt forum, lovade jag däremot mig själv att jag ska tillåta alla mina många delar att få ta plats. Ja, jag är dramatisk. Jag blir entusiastisk i samma svårtyglade storlek som jag blir förtvivlad. Jag älskar med samma intensitet som jag kan känna förakt och ilska - främst mot mig själv (pistolen med den sortens ammunition att tyvärr riktad alltför ofta i den riktningen). Jag vet inte om jag behöver alla dessa känslor eller om det inte finns möjlighet att undgå dem. Det får bli ett annat inlägg och förmodligen i ett annat sinnesläge. Konstaterandet är att allt detta är i huvudet på mig och titeln på bloggen måste naturligtvis hålla vad den lovar. Det mina kära gamla-, nya- eller framtida vänner, bekanta, ovänner eller helt enkelt likgiltiga får bli mina sista ord för denna gång.