Tror att jag slagit ett personligt rekord gällande sömnlöshet. Klockan är nu 04:46 enligt klockan på datorn. Tänker inte ens försöka anstränga mig att försöka sova något i natt och har av ren protest och bekräftelse på detta satt på kaffebryggaren. Jag accepterar att jag får försöka skriva på min uppsats imorgon ändå. Skriver inte själv och därför får jag helt sonika ändå pallra mig bort till biblioteket klockan åtta imorgon. Hatar natten, hatar att ligga vaken, hatar tankarna som kommer och hatar drömmarna som kommer om jag väl somnar.
Drömmarna försöka berätta något för en heter det. Mina drömmar är det främst känslan som får mig fullständigt skräckslagen. En dröm återkommer hela tiden och jag har haft den så länge jag kan minnas. Jag befinner mig på ett jättelikt akvarium, ett sådant där man ser fiskarna genom ett glas under jordnivån. Jag är helt själv och ser bara jättestora döda eller livlösa, äckliga havsdjur. De rör sig i vattnet sakta, sakta och med ett exakt, bibehållet avstånd dem emellan. Samtidigt som jag springer omkring bland all dessa zombiemonster rinner sanden snabbt ner i ett många meter högt timglas. Jag vet att när sanden har runnit ner kommer min familj att dö om jag inte hittat utgången innan dess, vilket jag aldrig gör. Jag känner en total dödsångest i den drömmen och vaknar alltid panikslagen och alldeles kallsvettig. Om jag befinner mig i en av mina svackor kommer den drömmen per automatik. Jag vet att den drömmen har samman med känslan som barn och speciellt när det kommer till min våldsamma far. Ett barn som ser ens mamma bli totalt sönderslagen och ett barn som också blir det. Drömmen säger inget jag inte vet och därför önskar jag att jag åtminstone inte behövde upprepa under nattetid vad jag så tydligt minns även när jag är vaken.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar