Gårdagen började underbar. Gårdagen började vandrande på moln, huvudet högt, ingen utmaning för svår - strålande liv och lycka. Livet var begripligt och fjärde terminens uppsats och opponering avklarad med bravur. Praktiken väntade som vacker utmaning - men först efter ett par dagars välbehövd andrum. RFSL-medlemskapet hade äntligen en chans att komma till användning och jag följde med en vän till den lokala regnbågsklubben. So far so good. Vad gick då fel? Följande, kära läsare, följande idioti är vad som gick fel...
Jag drack igår, jag var full igår. Jag tog mina tio silverstjärnor, av karaktär och stolthet, svalde ner dem en efter en i fyllda glas med vin, whisky och alldeles för starka drinkar. "Häng med ut..." var den enda övertalning som behövdes uppenbarligen. Jag som i min hybris var övertygad att inte ens ett skarpladdat vapen skulle få mig att dricka igen. Svagt! Patetiskt! Ångest ända in i märgen i min förgiftade, skakande kropp! Jag som inte ens hängde med ut. Jag intog istället otaliga glas av både det ena och andra av vad människor hällde upp i mina glas(Ja, det var fler än ett på samma gång)på förfesten och sedan vinglade jag miserabelt hem. Pengar hade jag inga men annars hade jag säkerligen fortsatt den så kallade festen även på krogen. Ska jag behöva förlita mig till fattigdom för att ha kraft att låta bli? Ska jag behöva hänga en skylt runt halsen där det står "Nämn inte ens fest, fråga ännu mindre om jag vill följa med! För säkerhets skull bjud inte ens mig på en likörpralin!". Nu ska jag bränna min Läkebok, låsa dörren och marinera mig i denna känsla resten av dagen. Kanske, bara kanske, kan jag då förstå varför jag från början slutade dricka alkohol. Denna känsla dödar mig och jag som trodde jag ville leva! Förbannade förföriska mörker!
13 kommentarer:
Fina fina C!!
Först o främst, vad bra du skriver blir alldeles överväldigad, önskar så att jag hade den förmågan!!
Jag förstår så väl ditt "bakslag" men jag vet oxå att det händer och du kan komma ur det!! Alla gör vi misstag iblad. DU är värd att ha det bra. Önskar dig allt gott!!!
Värme och kram - om du vill /Zmulan
Tack fina Zmulan!
Har följt din kamp också och ska försöka att inte se detta som att allt inte är förstört. Idag känns det som det men kanske imorgon, i övermorgon eller inom en inte alltför avlägsen framtid att jag kan gå vidare. Idag är ångesten och självhatet lite för starkt.
Värme och kram tillbaka!
det går att falla och resa sig igen. det är inte kört. det är faktiskt aldrig kört.
vill du ha en kram?
Korpdotter!
Jag vet egentligen att du har rätt och tack för dina ord. Jag är bara så arg på mig själv. Känns som om min kamp de senaste tio veckorna är förstörd och att jag nu måste börja från början. Nu är jag däremot åter påmind om varför jag ska hålla mig från flaskan. Ska skriva ner det i STORA bokstäver både på papper och i mitt hjärta.
Vill jättegärna ha en kram föresten!
Känslan är hemsk men försök se det rent matematiskt; du klarade 10 veckor, dvs ca 70 dagar, missade 1 dag. Det blir ungefär så här: 70 av 71 en dagar lyckade, eller 98,5% lyckande. Det är inte illa!
Kämpa på vännen!/esther_g
Heja dig. Man ramlar dit, man får nog räkna med det. men återfallen blir färre och inte lika grava. så tror jag. så är det med mitt beroende.
det viktiga är att tillåta sig själv att läkas. och i den processen ingår att misslyckas. det gör alla människor. det är mänskligt och gör dig inte till en sämre människa.
jag tror på dig.
Första gången jag var på gayklubb (bjuden via vissa) var jag så nervös att jag kom dit full. Drack mer och stötte på DJn...säkert på hennes flickvän också.
Drog sen från festen för att alkoholen tagit över. Ragglade hemåt. Mötte en kille på väg åt samma håll. Hånglade i ett skogsbryn, kom på hur äcklad jag blev över hans kön. Sprang därifrån. Vaknade med sådan ångest att jag sparkade i väggen. I håret hade jag fullt av granbarr. Då hatade jag mig själv och det faktum att jag aldrig skulle våga gå på gayklubb igen.
(Det var då det)
Kraft till dig!
Oj, förstår att det känns jobbigt, har hänt mig också... Men du, jag vet att det är svårt att förlåta sig själv, men jag tycker att du ska försöka vara snäll med dig själv nu. Man är ju bara människa, trots allt, och ibland gör man misstag. Bra att du raglade hem i alla fall, och inte gick på efterfesten.
Åh, fina människor!
Idag mår jag bättre. Idag är jag lite snällare mot mig själv. Jag kan t.o.m. börja se att det faktiskt inte var hela världen (halva möjligtvis bara). Tack för ert stöd! Det gör det lättare att kunna starta om igen!
/C
Första gången jag läser din blogg.
Jag var 29 när jag lyckades bli nykter. Och det räknades då som ungt.
Jag vet att du kan klara det. Om jag kunde kan du, för jag var riktigt illa däran, ingen trodde på mig, inte ens jag själv.
För mig har AA och NA varit ett stort stöd. Tror inte jag klarat det utan dem. Framför allt därför att de hjälpt mig att hitta självförtroende, självacceptans och en djup respekt både för mig själv och för andra. Jag har fått fred med mig själv och livet.
Du klarar det. Jag vet det.
Hej Hjärtat!
Ingen fara vännen, som nån annan här sa du klarade ju 70 dagar och det vet du att få i vår vänkrets skulle klara av :-) En eloge till dig som var så stark.
Jag tror på dig!
livelev!
Tack för att du har läst och för att du delade med dig. Jag har varit inne på idén om att börja med möten. Tyvärr så föll jag för, det inte ovanliga, misstaget att tro att jag ska kunna klara det själv med premissen att "det går ju så bra". Jag VET nu att jag behöver stöd från andra och tack för att Du visar att det går. Jag var även inne på din blogg och tycker att du är jättestark!
Värme!
Sara min vän!
Saknar nästan ord till dig men önskar att du var här fortfarande med all din klokhet och stöd. 17 veckor hoppas jag går snabbt och jag hoppas verkligen att det kommer gå bra med allting over there.
Kram från den som är kvar
skickar en liten kram bara. och lite styrka. och värme. och kanske lite glitter om du vill.
glöm inte att du är bra
Skicka en kommentar