Ett kärlekbrev

Jag har varit vaken dygnet runt nu och måste erkänna att jag är tröttare än jag kommer ihåg att jag har varit på länge. Däremot måste jag överösa alla underbara och starka människor på Andrum all värme och kärlek jag förmår - innan kroppen tvingar mig till vila. Ni ska veta att ni är underbara och att styrkan jag hittat hos alla er också ger mig styrka. Jag tyckte det var enormt otäckt, utlämnande och naket att veta att någon skulle läsa det jag skriver om mina upplevelser. Jag var rädd att jag inte skulle platsa, att ingen skulle förstå, att min profetia av att inte passa in någonstans faktiskt skulle bli sanning. Speciellt skräckslagen var jag inför tanken att Ni skulle tycka att jag var alltför mycket av en bisarr konsekvens av något alldeles för märkligt och otäckt. Jag borde ha förstått bättre. Kanske är jag extra sentimental just nu för att jag är fysiskt trött och svag, hjärnan uttömd av en hård dag av uppsatsskrivande och kanske att jag känner mig lite svältfödd av livet när det kommer till förståelse, men jag känner att jag måste få spilla ut mitt hjärta över er. Jag känner mig hemma någonstans för första gången i mitt liv - även om det bara innebär att jag har med mig er i mitt hjärta. Det är mer än tillräckligt.

Sara hjärtat! Du är naturligtvis också en del av mitt kärleksbrev och du får en hel rad av varma tankar bara till dig.

Kärlek