Jag har varit frånvarande. Årets vår och sommar har redan börjat konserveras som minnen i våra fotoalbum och märkningar, rispor, revor, vackra tatueringar i våra hjärtan och själar. Förändringar, närmast ett reningsbad av både stålull och rosenvatten, har tvingat mitt väsen till kapitulering. Hur skriver en människa om förändring? Än mer är frågan hur dessa ska gestaltas av ordens begränsningar? Hur beskriver jag ett hjärta som hittat en ny takt? Gamla sanningar är gamla sanningar och tidens tecken är av berusande syrerik luft jag fyller min lungor med inför en bländande gryning.
Denna sommar har mitt hjärta funnit dolda rum. Hjärtat slår nu för den familj jag inte visste jag behövde. En syster som är frisk efter obeskrivliga prövningar, en annan syster som födde en son, och denna son har mejslat in nya budord i mitt livs stentavla. Min gudson har fyllt mig med kraften att inte tiga. Jag har visat ilska. Jag står upp inför min mor. En sköld av skydd mot hennes ord, hennes beskyllningar, hennes sjukdom av en makaber förvanskning av livet. En krigande amazon med vapen av kärlek för de barn vi var, de barn vi är, ett nytt ömtåligt mirakel. Giftet tränger inte längre djupt genom ett tunt skinn och förgiftar inte längre genom ryggmärgen. Motgiftet har inlett sitt angrepp. Det kommer att öka i styrka. Jag litar nu på min styrka. Nu mer än någonsin. Bring it on!
