Den som lever får C

På en helt annan plats. Geografiskt, ekonomiskt, relationsmässigt på en helt annan plats. På dessa områden på en mycket bättre plats. Det jag inte kan adressändra, byta bort, byta ut är sköra, vackra lilla C. Hon finns alltid med mig, inom mig och jag bär henne djupt inom min själ.

Jag blir bättre på att hantera mitt inre, mitt mörker, mitt förflutna men det finns alltid där. Det är bara en händelse ifrån, ett träffande ord, en alltför bekant känsla som tar mig tillbaka dit. Det är en tunn sårskorpa som lätt kan rivas upp. Då är jag fyra, fem, sex år igen och jag är rädd. Mörker. Mörkret är ett utlämnade på stormigt hav. Oändligt djupt, oändligt skrämmande.

Jag är fortfarande självdestruktiv. Det syns bara inte lika väl längre. Det syns inte lika väl bakom min kostymprydda professionalitet. Jag är stark, övertygande och fantastisk då jag drabbas som en virvelvind. Det måste väl ändå synas i mina ögon? Jag kanske inte låter någon titta tillräckligt länge.

En vandrar bland oss

Denna oas har jag misskött det senaste halvåret i mitt välmående. Nu är det tid att återvända – i alla fall länge nog för att påminnas om vem jag är då min själ har blivit berörd av en ängel. Denna ängel som formades i ett helvete, alstrade ett hjärta av guld, och ger till andra vad hon själv så fullständigt förtjänar. Hon har vingar som hon inte själv ser, styrka och mod bortom alla naturlagar, och det minsta jag kan göra är att berätta att en sådan människa finns.

Jag tog min kandidat idag. Klockan kvart i elva på förmiddagen befann sig mig mittemot min domare vars ord fick ett halvår akademiskt svett, blod och tårar att vara värd varje sekund. När jag kom hem till tryggheten av det som mitt träffades jag plötsligt av tårar, stora salta och förlösande, över den fullständiga tacksamheten att jag mirakulöst har hamnat i mitt liv, just här, just nu. Tårarna var även för min ängel. Jag grät av lika mycket lycka som sorg, förvirring som fullständig klarhet, att livet låter några av oss tillknycklade, trasiga och nerslagna att få resa sig och hitta lycka och mening. Idag tackar jag ängeln som påminner mig om vem jag är, vem jag vill vara

Att hitta hem

Jag har varit frånvarande. Årets vår och sommar har redan börjat konserveras som minnen i våra fotoalbum och märkningar, rispor, revor, vackra tatueringar i våra hjärtan och själar. Förändringar, närmast ett reningsbad av både stålull och rosenvatten, har tvingat mitt väsen till kapitulering. Hur skriver en människa om förändring? Än mer är frågan hur dessa ska gestaltas av ordens begränsningar? Hur beskriver jag ett hjärta som hittat en ny takt? Gamla sanningar är gamla sanningar och tidens tecken är av berusande syrerik luft jag fyller min lungor med inför en bländande gryning.

Denna sommar har mitt hjärta funnit dolda rum. Hjärtat slår nu för den familj jag inte visste jag behövde. En syster som är frisk efter obeskrivliga prövningar, en annan syster som födde en son, och denna son har mejslat in nya budord i mitt livs stentavla. Min gudson har fyllt mig med kraften att inte tiga. Jag har visat ilska. Jag står upp inför min mor. En sköld av skydd mot hennes ord, hennes beskyllningar, hennes sjukdom av en makaber förvanskning av livet. En krigande amazon med vapen av kärlek för de barn vi var, de barn vi är, ett nytt ömtåligt mirakel. Giftet tränger inte längre djupt genom ett tunt skinn och förgiftar inte längre genom ryggmärgen. Motgiftet har inlett sitt angrepp. Det kommer att öka i styrka. Jag litar nu på min styrka. Nu mer än någonsin. Bring it on!

I am overcome

Jag älskar honom villkorslöst. Jag älskar honom så mycket att varje cell i min kropp vibrerar. Jag var inte beredd på detta. Min systerson är kommen. Han kom efter två dygns kamp, mot en förstföderskas begränsningar, genom tårar och urmodersvrål. Han bär mitt efternamn, har bär delar av mina gener, han är det vackraste jag har sett. Barnet, av renaste ljus, har fått mig att förstå att jag inte kan försvara mig. Jag är utlämnad, blottad, i dessa små händers våld, klokheten i hans azurblå ögon. Hans ögon är djupa som den djupaste brunn. Jag vill spendera resten av mitt liv med att strö magiskt pulver längs hans väg.

Nu vet jag vad kärlek är. Det finns inga tvivel om att dess styrka, dess renhet. Detta är kärlek! Detta är hur vi ska älska ett barn! Detta är så långt ifrån vad mina föräldrar kan ha kännt för mig. De såg inte mig som ett mirakel. Ett mirakel av perfektion som behöver värme, kärlek och beskydd. Hur kunde ni inte känna denna överväldigande kärlek till mig? Hur kunde ni kapa min själ, lämna mig till vargarna utan försvar? Jag vet nu att jag kan älska ett barn. Ingen lärde mig hur men jag vet att kan. Detta är det största som har hänt mig av insikter och jag skakar av denna upptäckt. En dag kanske jag ska få älska ett eget barn - intensivt, självklart och villkorslöst. Sådan ska kärleken vara!

"The Devil hates sex - God loves it!"

Jag tänkte dela med mig om hur "Familjen" rättfärdigade sin syn att involvera barn i sex vid ung ålder. Följande är ur en av skrifterna "Child brides nr 5" där Moses (aka David Berg) och hans högra hand "Maria" argumenterar för detta. Översättningen från engelska är min men det finns liknande artiklar på X Family sidan i en länk till vänster.

"Jag hoppas att alla våra unga har mycket sex. Jag hoppas att de inte kommer att uppleva all den frustration, alla begränsningar, fobier, neuroser och annat som brist på sex leder till som Systemet (samhället) tvingar på människor.

DET ÄR EN HELT NORMAL APTIT som vilken annan aptit. Det behovet behöver tillgodoses precis som andra behov. Det behöver tillfredställelse precis som allt annat & du blir riktigt, riktigt frustrerad om du inte får det. Varför gjorde Herren det möjligt för barn vid 11, 12 & 13 års ålder att kunna få barn om det inte var meningen att de även skulle ha sex?

I INDIEN ÄR OFTA EN BRUD 7 ÅR GAMMAL! De kan faktiskt gifta sig vid den åldern. Det gör det möjligt för dem att knulla så mycket de vill, utan att behöva oroa sig för några barn, tills de är 12 år! (Vid den åldern är de säkert också redo för att skaffa några.)

TROR NI KANSKE ATT VÅRA BARN KÄNNER SIG LITE MÄRKLIGA på grund av vad andra människor tycker? Det är bara för att vi är revolutionärer! Oroa er inte vad andra människor tycker! Varför skulle vi? Vårt sätt att leva är det rätta och det går emot Systemet som leds av djävulen! Om Systemet inte tillåter oss att leva enligt Guds vilja måste vi gå emot Systemet. De kanske kan anklaga oss för att leda våra unga soldater fel, att vi förstör deras sinnen. DET ÄR SYSTEMET som går emot Gud!"

Denna skrift är bara en av många, en av många sätt, några av många argument som var daglig läsning för medlemar av "Familjen" under 80-talet. Min mamma påstår att denna syn, de få gånger hon ändå kan erkänna att det var något som inte stod rätt till, inte gjorde sitt intågande förrän vi var säkra i Sverige. Det stämmer inte. Denna syn inledes redan så smått på slutet av 70-talet. Detta innebär att jag är en av de barn som växte upp under hela denna "revolution". Jag har sparat några av de "Comic books" som var speciellt utagna för oss barn. Jag vet inte riktigt varför jag inte gör en brasa av dessa vedervärdiga blad. Kanske tänker jag spara dem till en konfrontation. Kanske behöver jag titta i dem då och då för att jag ska kunna förstå vad som egentligen pågick.

Bilden föreställer Moses/Grandpa/David, hans dotter och "Maria" i säng tillsammans. Gud hade talat till honom i en dröm att det var Hans vilja att han skulle ha en sexuell relation till den unga. Inte precis Astrid Lindgrens sagor när jag växte upp.

Monstret i garderoben - del 1

*raderat* Vart är mitt mod någonstans?

Växtvärk

Två dagar sedan grät jag för första gången i samband med praktiken. Ett möte, en moder, en livshistoria grep tag i mig så fullständigt att jag tappade fotfästet. Marken gungade under mina fötter men ingen verkade märka det utom jag. Alla människor jag gick förbi, alla tack för idag och vi ses imorgon, alla skämtsamma ord och små interna skämt av kulturen jag blivit del av. Såg verkligen ingen igenom mig? Det kändes som om jag skrek. Jag skrek så högt jag kunde men det kunde bara läsas i mina ögon. I skydd av det som är mitt kunde tårarna börja spola rent glas kärvorna. Plötsligt var min praktik inte längre en övning - det var ett blodigt slagfält.

Dagen efter fortsatte växandet. En dag i skolan. En dag då en skör själ, ur vårt studentkollektiv, hade återvänt från långt utanför utkanten av förståelse. Två månader, som naiv praktikant, på ett barnhem i självaste Rumänien. Min föregående föreställningsvärld, även utifrån den kombinationen, var inte ens i närheten av scen som målades upp på vår studiegruppsträff. Även inom de trygga, svenska universitetsvägarna träffades jag av en dolk i hjärtat. Det kanske ska kännas för att växa men dessa dagar har varit bokstavligen smärtsamma. Kanske känner jag djupare för att jag ser mig själv i ögonen på de som går igenom det otänkbara? Smärtan blir inte mindre och kanske är det enda sättet att förbli mänsklig i orättvisans värld?