"The Devil hates sex - God loves it!"

Jag tänkte dela med mig om hur "Familjen" rättfärdigade sin syn att involvera barn i sex vid ung ålder. Följande är ur en av skrifterna "Child brides nr 5" där Moses (aka David Berg) och hans högra hand "Maria" argumenterar för detta. Översättningen från engelska är min men det finns liknande artiklar på X Family sidan i en länk till vänster.

"Jag hoppas att alla våra unga har mycket sex. Jag hoppas att de inte kommer att uppleva all den frustration, alla begränsningar, fobier, neuroser och annat som brist på sex leder till som Systemet (samhället) tvingar på människor.

DET ÄR EN HELT NORMAL APTIT som vilken annan aptit. Det behovet behöver tillgodoses precis som andra behov. Det behöver tillfredställelse precis som allt annat & du blir riktigt, riktigt frustrerad om du inte får det. Varför gjorde Herren det möjligt för barn vid 11, 12 & 13 års ålder att kunna få barn om det inte var meningen att de även skulle ha sex?

I INDIEN ÄR OFTA EN BRUD 7 ÅR GAMMAL! De kan faktiskt gifta sig vid den åldern. Det gör det möjligt för dem att knulla så mycket de vill, utan att behöva oroa sig för några barn, tills de är 12 år! (Vid den åldern är de säkert också redo för att skaffa några.)

TROR NI KANSKE ATT VÅRA BARN KÄNNER SIG LITE MÄRKLIGA på grund av vad andra människor tycker? Det är bara för att vi är revolutionärer! Oroa er inte vad andra människor tycker! Varför skulle vi? Vårt sätt att leva är det rätta och det går emot Systemet som leds av djävulen! Om Systemet inte tillåter oss att leva enligt Guds vilja måste vi gå emot Systemet. De kanske kan anklaga oss för att leda våra unga soldater fel, att vi förstör deras sinnen. DET ÄR SYSTEMET som går emot Gud!"

Denna skrift är bara en av många, en av många sätt, några av många argument som var daglig läsning för medlemar av "Familjen" under 80-talet. Min mamma påstår att denna syn, de få gånger hon ändå kan erkänna att det var något som inte stod rätt till, inte gjorde sitt intågande förrän vi var säkra i Sverige. Det stämmer inte. Denna syn inledes redan så smått på slutet av 70-talet. Detta innebär att jag är en av de barn som växte upp under hela denna "revolution". Jag har sparat några av de "Comic books" som var speciellt utagna för oss barn. Jag vet inte riktigt varför jag inte gör en brasa av dessa vedervärdiga blad. Kanske tänker jag spara dem till en konfrontation. Kanske behöver jag titta i dem då och då för att jag ska kunna förstå vad som egentligen pågick.

Bilden föreställer Moses/Grandpa/David, hans dotter och "Maria" i säng tillsammans. Gud hade talat till honom i en dröm att det var Hans vilja att han skulle ha en sexuell relation till den unga. Inte precis Astrid Lindgrens sagor när jag växte upp.

Monstret i garderoben - del 1

*raderat* Vart är mitt mod någonstans?

Växtvärk

Två dagar sedan grät jag för första gången i samband med praktiken. Ett möte, en moder, en livshistoria grep tag i mig så fullständigt att jag tappade fotfästet. Marken gungade under mina fötter men ingen verkade märka det utom jag. Alla människor jag gick förbi, alla tack för idag och vi ses imorgon, alla skämtsamma ord och små interna skämt av kulturen jag blivit del av. Såg verkligen ingen igenom mig? Det kändes som om jag skrek. Jag skrek så högt jag kunde men det kunde bara läsas i mina ögon. I skydd av det som är mitt kunde tårarna börja spola rent glas kärvorna. Plötsligt var min praktik inte längre en övning - det var ett blodigt slagfält.

Dagen efter fortsatte växandet. En dag i skolan. En dag då en skör själ, ur vårt studentkollektiv, hade återvänt från långt utanför utkanten av förståelse. Två månader, som naiv praktikant, på ett barnhem i självaste Rumänien. Min föregående föreställningsvärld, även utifrån den kombinationen, var inte ens i närheten av scen som målades upp på vår studiegruppsträff. Även inom de trygga, svenska universitetsvägarna träffades jag av en dolk i hjärtat. Det kanske ska kännas för att växa men dessa dagar har varit bokstavligen smärtsamma. Kanske känner jag djupare för att jag ser mig själv i ögonen på de som går igenom det otänkbara? Smärtan blir inte mindre och kanske är det enda sättet att förbli mänsklig i orättvisans värld?