Denna oas har jag misskött det senaste halvåret i mitt välmående. Nu är det tid att återvända – i alla fall länge nog för att påminnas om vem jag är då min själ har blivit berörd av en ängel. Denna ängel som formades i ett helvete, alstrade ett hjärta av guld, och ger till andra vad hon själv så fullständigt förtjänar. Hon har vingar som hon inte själv ser, styrka och mod bortom alla naturlagar, och det minsta jag kan göra är att berätta att en sådan människa finns.
Jag tog min kandidat idag. Klockan kvart i elva på förmiddagen befann sig mig mittemot min domare vars ord fick ett halvår akademiskt svett, blod och tårar att vara värd varje sekund. När jag kom hem till tryggheten av det som mitt träffades jag plötsligt av tårar, stora salta och förlösande, över den fullständiga tacksamheten att jag mirakulöst har hamnat i mitt liv, just här, just nu. Tårarna var även för min ängel. Jag grät av lika mycket lycka som sorg, förvirring som fullständig klarhet, att livet låter några av oss tillknycklade, trasiga och nerslagna att få resa sig och hitta lycka och mening. Idag tackar jag ängeln som påminner mig om vem jag är, vem jag vill vara
