På en helt annan plats. Geografiskt, ekonomiskt, relationsmässigt på en helt annan plats. På dessa områden på en mycket bättre plats. Det jag inte kan adressändra, byta bort, byta ut är sköra, vackra lilla C. Hon finns alltid med mig, inom mig och jag bär henne djupt inom min själ.
Jag blir bättre på att hantera mitt inre, mitt mörker, mitt förflutna men det finns alltid där. Det är bara en händelse ifrån, ett träffande ord, en alltför bekant känsla som tar mig tillbaka dit. Det är en tunn sårskorpa som lätt kan rivas upp. Då är jag fyra, fem, sex år igen och jag är rädd. Mörker. Mörkret är ett utlämnade på stormigt hav. Oändligt djupt, oändligt skrämmande.
Jag är fortfarande självdestruktiv. Det syns bara inte lika väl längre. Det syns inte lika väl bakom min kostymprydda professionalitet. Jag är stark, övertygande och fantastisk då jag drabbas som en virvelvind. Det måste väl ändå synas i mina ögon? Jag kanske inte låter någon titta tillräckligt länge.
