The devil in me is the devil in you

Där ligger hon. Jag kan höra hennes anträngande sömnapné genom de tunna väggarna. Hon ligger där i den sömn hon har köpt sig med starka opioder, några för många sömntabletter och behovet att försvinna från den bistra verkligheten. Hon har gett upp, min mor, och försöker endast med halvhjärtade försök att bevisa mig motsatsen. Hennes kropp kommer inte att klara många år till och fast att hon aldrig säger det finns det faktum alltid som en elefant i rummet som försöker göra sig osynlig bakom dörren i hennes hem - pyntad i änglar och paljetter. Den undantryckta skammen och skulden har satt sig på hennes kropp i form av ett formlöst lager av fett, diabetes och alla dessa förbannade följdskador - den ofrånkomliga nedbrytningen som följd av kassar fyllda med glass, kakor och färdigrätter. Detta är för det mesta den enda gången på dagen hon sätter på sig kläder för att ta sig utanför skyddet från muren som är hennes hem. Gäller det mat, alternativt påfylldad av hennes makabra hemapotek, hittar hon någonstans kraften att röra sig. Ansträngingen att besöka sina döttrar händer endast undantagslöst men även då krävs exempelvis en födelsedagstårta som lockbete. Jag har slutat skrika inombords, återberätta den censurerade versionen, om att hon måste kämpa. Jag orkar inte längre och för att vara helt ärlig önskar jag ibland att processen mot hennes grav kunde skynda på. Kanska kan jag då andas ut och börja skapa mig en vackrare bild av denna kvinna. Minnet är selektivt och jag ska göra mitt bästa att få minnena att skimra betydligt mer än den bild av en den som gett mig livet. Jag kommer aldrig att ge upp kampen mot djävulen i mig - den som smittades från kvinnan som ligger och sover bort sitt liv i rummet här bredvid. Däremot vägrar jag ge henne den martyrstämpel hon kräver. Hon har gett upp medan jag, och många med mig, möter istället fienden genom att se den i ögonen.

Existens, tro och förvirring

Nu har det tagit alldeles för lång tid sedan jag skrev något här, i min älskade oas, med min själ som pensel. Anledningen har varit att mina vingar har hittat en ovanligt stark vind som lyft mig och fört mig framåt. Jag vill inte släppa ut denna vackra bild riktigt ännu. Jag är rädd för att så fort jag börjar drömma kommer jag oundvikligen att vakna. Just nu behöver jag min känsla även om den sedan visar sig vara en hägring. Nu över till det jag trots allt vill vidröra denna vackra dag. Relationen till drömmen och begreppet tro

De allra flesta håller säkert med mig att det är en grundläggande mänsklig strävan att hitta någon mening med en egen existens. Vi är livrädda för att inte ha något högre syfte, livrädda för meningslösheten. Vad är det för mening att samla på sig kunskaper, minnen, erfarenheter, försök att göra ett avtryck, vara god om det som är vårt jag endast slutar i ett intet? Att vi skulle försvinna och inte bara gällande den fysiska kroppen utan även allt annat som rymmer de vi är. För mig personligen finns ingen mer skrämmande tanke när jag djupare försöker smaka på känslan av att inte existera.

Av hela mitt hjärta skulle jag vilja tro att jag är mer än bara min fysiska kropp. Jag skulle vilja vara en av alla de människor som är övertygade att det väntar något större efter döden, har tio glasklara regler att leva efter för att komma till ett paradis. Alternativet är exempelvis att tillhöra dem som tror att vad de än gör i detta liv kommer de att få uppleva ett annat (även om det skulle vara som en myra)och att försöken är ändlösa att kunna uppnå nirvana. Trots min bakgrund och trots vad som har gjorts i Guds namn mot mig vill jag ändå tro. Hur märkligt det än kan låta är jag relativt övertygad om den grund som våra stora världsreligioner bygger på är gott. Konsekvenserna av en tro måste jag ändå tro har inneburit större lycka och medmänsklighet för mänskligheten överlag än vad den har förtryckt, förgripit och fört krig.

Hur mycket jag än hittar argument att hänföra mig till skaran som ser människan som ett modemedvetet djur på två ben känner jag en oerhörd starkt motvilja mot att alla mina handlingar är något endast instinkt- och driftbaserat. Detta innebär i sin tur att det blir en större problematik i att ställa människan till svars för sina handlingar. Att fånga in människan i sin egen verklighet, där ingen vilja eller eller handlingskraft påverkar den egna situationen, känns makaber. För mig känns detta som att starkt förringa komplexiteten i att finnas till.

Det finns en annan kompletterande tanke. Jag tror att människan aldrig är tillfredställd om den inte har mål och vilja till utveckling. Detta kan kopplas till den, för många, godtagbara evolutionsteorin. Från början behövde vi kanske bara våra mentala processer för att hitta sätt att tillförsäkra vår överlevnad. I takt med att detta (för de allra flesta) blev mindre av ett reellt hot, och att hjärnan utvecklades till den komplicerade maskin den är, har vi strävat efter andra mål - både som art som av individer. Kanske är det så enkelt att att det vi tror vi upplever som "själ" endast är hjärnan som är är så pass utvecklad att vi har svårt att hänga med när det gäller kunskapen om den. Vi behöver fylla i kunskapsluckorna med något. Genom vetenskapen kan vi förklara mer och mer och detta skulle väl då också innebära att behovet att "hitta på saker" för att förklara det oförklarliga. Samtidigt skulle livet inte te sig lika intressant, mångfacetterat och rent av roligt om vi inte hade omöjliga frågor att diskutera och förbryllas över. Jag vänder mig också till detta något, denna svårbegripliga allsmäktige, då och då. Vår relation är komplicerad men inom mig måste jag tro. Vissa saker i mitt liv kan inte förklaras eller kunnat ha uthärdats på något annat sätt.