The devil in me is the devil in you

Där ligger hon. Jag kan höra hennes anträngande sömnapné genom de tunna väggarna. Hon ligger där i den sömn hon har köpt sig med starka opioder, några för många sömntabletter och behovet att försvinna från den bistra verkligheten. Hon har gett upp, min mor, och försöker endast med halvhjärtade försök att bevisa mig motsatsen. Hennes kropp kommer inte att klara många år till och fast att hon aldrig säger det finns det faktum alltid som en elefant i rummet som försöker göra sig osynlig bakom dörren i hennes hem - pyntad i änglar och paljetter. Den undantryckta skammen och skulden har satt sig på hennes kropp i form av ett formlöst lager av fett, diabetes och alla dessa förbannade följdskador - den ofrånkomliga nedbrytningen som följd av kassar fyllda med glass, kakor och färdigrätter. Detta är för det mesta den enda gången på dagen hon sätter på sig kläder för att ta sig utanför skyddet från muren som är hennes hem. Gäller det mat, alternativt påfylldad av hennes makabra hemapotek, hittar hon någonstans kraften att röra sig. Ansträngingen att besöka sina döttrar händer endast undantagslöst men även då krävs exempelvis en födelsedagstårta som lockbete. Jag har slutat skrika inombords, återberätta den censurerade versionen, om att hon måste kämpa. Jag orkar inte längre och för att vara helt ärlig önskar jag ibland att processen mot hennes grav kunde skynda på. Kanska kan jag då andas ut och börja skapa mig en vackrare bild av denna kvinna. Minnet är selektivt och jag ska göra mitt bästa att få minnena att skimra betydligt mer än den bild av en den som gett mig livet. Jag kommer aldrig att ge upp kampen mot djävulen i mig - den som smittades från kvinnan som ligger och sover bort sitt liv i rummet här bredvid. Däremot vägrar jag ge henne den martyrstämpel hon kräver. Hon har gett upp medan jag, och många med mig, möter istället fienden genom att se den i ögonen.