Existens, tro och förvirring

Nu har det tagit alldeles för lång tid sedan jag skrev något här, i min älskade oas, med min själ som pensel. Anledningen har varit att mina vingar har hittat en ovanligt stark vind som lyft mig och fört mig framåt. Jag vill inte släppa ut denna vackra bild riktigt ännu. Jag är rädd för att så fort jag börjar drömma kommer jag oundvikligen att vakna. Just nu behöver jag min känsla även om den sedan visar sig vara en hägring. Nu över till det jag trots allt vill vidröra denna vackra dag. Relationen till drömmen och begreppet tro

De allra flesta håller säkert med mig att det är en grundläggande mänsklig strävan att hitta någon mening med en egen existens. Vi är livrädda för att inte ha något högre syfte, livrädda för meningslösheten. Vad är det för mening att samla på sig kunskaper, minnen, erfarenheter, försök att göra ett avtryck, vara god om det som är vårt jag endast slutar i ett intet? Att vi skulle försvinna och inte bara gällande den fysiska kroppen utan även allt annat som rymmer de vi är. För mig personligen finns ingen mer skrämmande tanke när jag djupare försöker smaka på känslan av att inte existera.

Av hela mitt hjärta skulle jag vilja tro att jag är mer än bara min fysiska kropp. Jag skulle vilja vara en av alla de människor som är övertygade att det väntar något större efter döden, har tio glasklara regler att leva efter för att komma till ett paradis. Alternativet är exempelvis att tillhöra dem som tror att vad de än gör i detta liv kommer de att få uppleva ett annat (även om det skulle vara som en myra)och att försöken är ändlösa att kunna uppnå nirvana. Trots min bakgrund och trots vad som har gjorts i Guds namn mot mig vill jag ändå tro. Hur märkligt det än kan låta är jag relativt övertygad om den grund som våra stora världsreligioner bygger på är gott. Konsekvenserna av en tro måste jag ändå tro har inneburit större lycka och medmänsklighet för mänskligheten överlag än vad den har förtryckt, förgripit och fört krig.

Hur mycket jag än hittar argument att hänföra mig till skaran som ser människan som ett modemedvetet djur på två ben känner jag en oerhörd starkt motvilja mot att alla mina handlingar är något endast instinkt- och driftbaserat. Detta innebär i sin tur att det blir en större problematik i att ställa människan till svars för sina handlingar. Att fånga in människan i sin egen verklighet, där ingen vilja eller eller handlingskraft påverkar den egna situationen, känns makaber. För mig känns detta som att starkt förringa komplexiteten i att finnas till.

Det finns en annan kompletterande tanke. Jag tror att människan aldrig är tillfredställd om den inte har mål och vilja till utveckling. Detta kan kopplas till den, för många, godtagbara evolutionsteorin. Från början behövde vi kanske bara våra mentala processer för att hitta sätt att tillförsäkra vår överlevnad. I takt med att detta (för de allra flesta) blev mindre av ett reellt hot, och att hjärnan utvecklades till den komplicerade maskin den är, har vi strävat efter andra mål - både som art som av individer. Kanske är det så enkelt att att det vi tror vi upplever som "själ" endast är hjärnan som är är så pass utvecklad att vi har svårt att hänga med när det gäller kunskapen om den. Vi behöver fylla i kunskapsluckorna med något. Genom vetenskapen kan vi förklara mer och mer och detta skulle väl då också innebära att behovet att "hitta på saker" för att förklara det oförklarliga. Samtidigt skulle livet inte te sig lika intressant, mångfacetterat och rent av roligt om vi inte hade omöjliga frågor att diskutera och förbryllas över. Jag vänder mig också till detta något, denna svårbegripliga allsmäktige, då och då. Vår relation är komplicerad men inom mig måste jag tro. Vissa saker i mitt liv kan inte förklaras eller kunnat ha uthärdats på något annat sätt.