Jag vet inte om det är någon som känner igen sig i att må dåligt av att ha sovit någon timme på eftermiddagen. Ångest, förvirring och i övrigt en känsla av panik är i vilket fall konsekvenserna för min egen del. Förstår inte varför jag ändå ibland ger efter för en stunds sömn när utgången alltid blir densamma. Känslan brukar avta efter ett tag och idag arbetade jag igenom den mest intensiva kvävningskänslan med aningens för mycket kycklinggryta och quinoa och varmrökande på giftpinnar ur ett paket cigaretter som jag råkade hitta på Pressbyrån för ett par tjugosedlar. Nu har jag landat så gott det kommer att gå idag och börjat, ännu en gång, tänka på detta med vad människor drar för slutsatser utifrån vad de vet om en person.
Igår, på någon av de otaliga TV-kanalerna som finns, såg jag en dokumentär om en sekt som kallade sig "Heavens gate". Det som fastnade i mina tankar, förmodligen också i efterföljande drömmar, var INTE gruppens tro på att de var utomjordingar som var elever i denna jordens skola och kroppen endast var, som de kallade det, "fysiska fordon". Jag blev inte heller speciellt chockad över exempelvis det faktum att de slutligen kollektivt tog livet av sig när det blev tydligt för ledaren att han hade målat in sig i det ultimata hörnet eftersom deras räddare i tefat, inte ens efter 20 år, hade haft vägarna förbi för att plocka upp dessa upplysta. Den del av detta program som proklamerade, som jag ibland undrar inte står i några statliga riktlinjer angående uttalande om sekter, att med stort allvar förklara att "de människor som hamnar i en sekt är INTE viljesvaga, ledarsökande, psykiska sjuka eller ens nödvändigtvis i någon form av kris". De orden kanske inte är så märkvärdiga. Det som brukar hitta min inre punkt av känsla av ensamhet och uppgivenhet är det som följer i form av "....som många tror." Först kan jag då konstatera att detta är förmodligen den första tanken som slår en människa när jag hittat modet att berätta om att jag växte upp i något så infekterat som en sekt. Jag är medveten om att det säkerligen finns en skillnad i hur många ser på dem som "självmant" gick med och de som föddes i ett sådant sammanhang. Min fråga är däremot om det inte ändå, medvetet eller omedvetet, ploppar upp en känsla, tanke, farhåga eller konstanterande att INGEN kan har befunnit sig i sådana omständigheter och klarat sig ur utan djupgående skador? Kommer inte tanken att en sådan grad av hjärntvätt aldrig helt och hållet går att tvätta bort - oavsett styrkan på tvättmedlet? Ett tydligt exempel på ovanstående, för min egen del, var min "flirt med normaliteten", alias mitt förra förhållande, som varade i över fem år. Han bedyrade gång på gång att jag minsann var "den starkaste människan han hade träffat". Hur kom det då sig att det var just mina ärr och mitt förflutna som slutligen gjorde situationen ohållbar? Är det så att vara stark långt ifrån är tillräckligt? Ibland är jag förbannat trött på att vara stark. För att komma nära mig på riktigt måste jag också få vara svag. För att kunna lita på någon annan måste jag veta att det svaga i mig inte kommer att användas emot mig. Ibland tvivlar jag på att en sådan människa finns och för att vara helt ärlig är jag så pass inställd på att vara den "starka singeln" att jag faktiskt har slutat att leta.
7 kommentarer:
Det är märkligt det där, tycker jag med. Man beundras för sin starkhet, men det är också den som skrämmer iväg.
Jag har tagit det rationella och mogna beslutet att aldrig mer i hela mitt liv dejta en man efter förra psykopatvarningsfallet.
Förstår dina tankar, inbillar jag mig.
Värme
jag har funderat på det där med styrka med. för att... ja... det är väl den som är lätt att se. samtidigt är det inte så bekvämt alltid. med nån som är stark. och jag tror att jag verkligen behöver träna på att lita på att jag får lov att vara svag. att inte klara allt, att inte orka allt, att det inte är jag som ska reda upp precis allt i hela världen. kanske är det svårt att tillåta mig att vara svag eftersom det också är något jag måste tillåta mig själv att lita på att jag får vara... jag vet inte. det är svårt det här. och antar att det inte blir lättare av sekten. du ÄR helt utan tvekan stark. jag tror att alla som drabbas av hemskheter när de är små måste vara starka för att överhuvudtaget överleva. men jag tror inte att någon är bara stark. eller att det ens är något att sträva efter. man behöver få finnas med alla sina sår, sina svagheter, sina styrkor. och det är så svårt. att låta sig finnas, liksom som den man är...
kanske var detta svar på nåt annat än det du tänkte på, men... skickar värme och ljus, kramar om du vill
Kang!
Jag tycker att du sammanfattar problemet bra. Känner nästan precis detsamma som du beskriver. Det är förbannat sorgligt att man kan hamna vid en gräns när man faktiskt gör sitt yttersta att undvika en relation. Men är det verkligen så konstigt? Ja, det är svårt det här.
Värme tillbaka!
korpdotter!
Du har så rätt i det du skriver. Ingen är endast det ena eller det andra. Problemet är att hemskheter, enligt dina ord, utan tvekan sätter andra avtryck på en människa än, förmodligen, för någon vars liv varit mer av en "easy ride". Jag känner att det är så skönt att åtminstone kunna få förståelse genom nätets underbara möjligheter dock. Det är många som inte ens känner det.
Kramar, ljus och värme tillbaka
Att kunna vara svag är en enorm styrka! För den som aldrig trillat vet inte hur ont det gör. Har aldrig den erfarenheten.
Jag tror illusionen av ett förhållande knäcker många. Att man måste vara på ett visst sätt för att fungera i en relation; att det måste vara rätt, att man måste vara stark.
När man vågar ta sig ända fram till svagheten och insikten med vad man vill (bara det är ju snudd på omöjligt) så tror jag att det går att hitta en väg till en samvaro med någon annan, om det är det man vill alltså.
Det är människans vägar som är outgrundliga. Det är lika fantastiskt som skrämmande.
Svag ja, tror aldrig jag tillåtit mig själv att vara svag och jag vet inte varför....sjukt egentligen att vara medveten om att man inte varit svag, men ändå inte kan förmå sig att ta ner garden som jag omedvetet alltid har uppe. JAG som inte växt upp i en sekt, som inte haft nån tragisk barndom, som aldrig i mitt liv varit med om något som än kan liknas vid något dramatiskt, JAG har en gard som jag inte kan släppa! Psyket works in mysterious ways kan man säga.
Jag kan inte släppa in någon som jag tycker om (oftast en kille) i mitt innersta svaga jag, för jag har aldrig ens varit där själv och jag hittar inte dit. Det är som sex var i början för mig, jag hade aldrig ens haft sex med mig själv när förlorade oskulden så ekvationen blev inte den bästa som man kan förstå. Sen kom jag på det! Om än dock lite sent, att jag kan ju inte ha bra sex med en man om jag inte ens kan ha bra sex med mig själv och vet vad jag gillar. Detsamma, har jag förstått nu, är det med svagheten, jag kan inte vara svag inför någon annan om jag inte tillåter mig själv att vara svag inför mig själv!
Jag håller med shadow i det hon/han säger att man ofta har en falsk vision om hur ett förhållande ska vara. Jag har en jättefalsk vision eftersom jag tror att jag ska komma undan med att slippa vara svag någonsin i ett förhållande och att min partner inte heller någonsin kommer att bla svag(jag tycker det är oattraktivt med svaga killar, vill ha en stark ogenomtränglig fasad), så även jag ser att detta är en falsk vision som aldrig kommer att bli sann. Hoppas att jag hittar min svaga punkt på samma sätt som jag lärde mig att ha bra sex :-)
Shadow
Jag tycker att det var mycket insiktsfullt och vacker skrivit. Gällande andra människor kan jag anse det som framgår i dina rader. Jag tycker att visa sitt mörker och det mänskliga är otroligt starkt och nog den egenskapen jag värderar högst - hos andra. Tyvärr tillhör jag kategorin som inte kan se det hos mig själv. Mina regler för mig själv är helt andra många gånger. Men det är väl en del av mitt livs läxa att lära.
Värme
Sara
Tack att du följer mig från over there. Det betyder oerhört mycket för mig och det är just dessa diskussioner som ger så mycket. Jag hejar på dig i din kamp att visa och finna hela dig så får du göra detsamma för mig - uppväxtskillnader till trots. Det du går igenom har också sina förklaringar. Kampen, smärtan i nutid går inte att mäta med mått av någon form av berättigande till densamma.
Kram min vän
Skicka en kommentar