Älskar mig, älskar mig inte

Tre paket cigaretter senare är uppsatsen äntligen klar. Jag som inte ens röker. Hade någon sagt till mig för en månad sedan att jag skulle lyckas ta mig igenom detta hade jag inte trott dem. Jag känner också en STOLTHET över den och mitt arbete. Kors i det berömda taket! Det senare hade jag trott på i lika stor utsträckning som jag skulle tro på idén om att det skulle regna paddor från skyn (nyligen sett Magnolia) alternativt att min mamma skulle vakna upp en vacker dag och kunna stå för sina handlingar. Skulle förmodligen regna groddjur från himlen innan DET hände däremot. Anledningen till min (forna) misstro till min egen förmåga är att jag gått igenom en av mina sk nedåtperioder, för mig, mitt mörker.

Jag känner mig ofta som en motsatsernas drottning, att jag lider av någon form av odiagnosticerad bipolär sjukdom eller liknande. Kanske är förklaringen helt enkelt, eller inte helt enkelt rättare sagt, att en komplicerad barndom också gör en komplicerad människa. När jag mår bra kan jag nästan känna mig styrkt över mina upplevelser och vad det har inneburit för min personlighet, mitt inre och mitt jag. När jag mår bra blir mitt förflutna min eld, min drivkraft och min styrka. Då kan jag känna inom mig att jag kan utföra i princip vad som helst (med detta menar jag INTE att jag tror att jag kan flyga, läsa tankar eller andra avundsvärda, men tyvärr omöjliga, förmågor.)När jag mår bra känner jag att jag duger, även om jag alltid har något att kämpa med, nästan att jag är värdefull. Då tror jag faktiskt att jag kommer att bli en bra, för er som inte vet, socionom en vacker dag. Jag kommer att vara en stridsklädd soldat för alla utsatta i vårt samhälle eller, som det andra alternativet, börja forska och genomgripande förändra människors attityder och bidra till att få ett slut på alla grymheter och orättvisor som finns. Faktum är att jag har svårt att se att jag någonsin kommer att komma ifrån den här akademiska världen. Rädslan för att min idealism kommer att krossas under fötterna på den stora läskiga "verkligheten" är alltför stor. Här fungerar teorier som ger förståelse för varför människor blir brutna och lösningar på alla tänkbara problem. Verkligheten är inte lika otäck i böcker och föreläsningssalar. Älskar mitt universitet - när jag mår bra.

När jag inte mår bra är jag inte ens värd att finnas. När jag inte mår bra är jag precis så oduglig som andra har försökt få mig att känna mig. Jag lyckas oftast, mirakulöst nog, känna detta utan att alltför många ser in i mitt inre alltför väl. Att fungera utåt, att prestera, att verka stark, fungerar oftast. Oftast klarar jag hålla uppe min fasad när andra är i min närhet. I min ensamhet tar jag sedan konsekvenserna genom olika former att destruktivtet. Det känns som att jag har en ondska inom mig, vid de perioderna, som håller mig osynligt gisslan. Detta något hånskrattar åt mig och tillåter bara, efter böner och tårar i dess ära, att jag ska kunna ta mig igenom dagen. Detta något förbarmar sig motvilligt över mig kräver sedan sitt offer och ockerpris. Priset kan vara mat, alkohol eller tabletter, för att välja några av dess preferenser. Jag har däremot lyckats svältföda mörkret när det handlar om drickandet - både mörkrets sociala behov av alkohol som av det som krävts i ensamhet. Idag mår jag bra och kan därför känna mig stolt även över det faktum att jag har nio silverhjärnor i min Läkebok. Min läkebok är boken där jag skriver om terapin och dess övningar. Har klätt denna snuttefilt i det vackraste av grönt papper och namngett den själv.Varje silverstjärna är en veckas nykterhet. Känner mig stolt över även detta idag. Detta är en bra dag som sagt och därför vill jag upprepa det eftersom jag kan. Imorgon kanske mörkret är tillbaka.