I begynnelsen fanns det en mor

Jag utlovade fokusering på detta mustiga sektfenomen. För att hålla mitt löfte, till främst mig själv (för ja, kära läsare, mina ord på denna sidan är främst för min egen läkning), kommer ännu en pusselbit läggas till historien. Eftersom jag föddes in i denna, minst sagt, alternativa uppväxt kanske det är viktigt att startpunkten blir den person som är min mor. Den där C, som är jag, hade trots allt inte funnits utan henne. Min far då, kanske ni undrar? Ja, det har ni rätt i. Det är betydligt otäckare att förklara den delen av min genuppsättning bara. Att jag får en överväldigande känsla av att kvävas, må illa och ren och skär äckel när jag ens tvingas ta orden "min far" i min mun, får räcka som förklaring i nuläget. Få människor är rent onda i min världsförståelse, det går nästan alltid att finna logiska orsaksammanband till varför människor är dem de är, men i frågan om (tar sats) MIN FAR kan jag inte ens med svett och tårar hitta någon förståelse för. Han är mitt monster i garderoben. Detta kan hända är ett logiskt psykologiskt försvar. Kanske skulle min mor också få en betydligt större dos av min oförståelse. Kanske är hon inte värd det men problemet är att jag KAN förstå henne. Döm själva kära ni.

Berättelsen om min mor är en sådan typisk historia om en försvunnen, mörk och svår barndom. Berättelsen om min mor innehåller smarriga detaljer såsom en alkoholiserad far, en mor som inte brydde sig och om ett barn som tvingades till en föräldrarroll gentemot sina syskon i ung ålder. Min mor följde den väg, som ni vet många med sådana ingredienser i tidig ålder har en fallenhet att göra, med droger, självhat och vissa specifika psykiska problem. En annan vinkling av det glada 60-talet helt enkelt. Ett och annat självmordsförsök och haschpsykos senare hamnade hon på den tidens mentalsjukhus. Tror knappast det var en plats av glädje och medmänsklighet. Diagnosen schizofeni, vilket var den tidens trenddiagnos, sattes som en stämpel i pannan på denna vingklippta fågel (i efterhand däremot handlade förmodligen hennes symptom om ett alldeles för generöst intag av droger all diverse slag). På denna hemtrevliga inrättning, där Haldol gavs ut lika lätt som kaffe efter maten, fick mor exempelvis stalltips av djävulen under schackmatcher, förlöste ormar när hon hade tid över och pratade förtroligt med en talande fågel. Denna nyfunna vän, herr fågel blå, berättade för henne att hon skulle gå Guds väg och att han hade en plan för henne. Vet e tusan om inte också jag hellre skulle tro på en snäll, harmlös fågel i kontrast till själva mr. Lucifer. Nåväl, mor släpptes slutligen ut i det fria och snart därefter fick hon bekräftelse på att fågel blå hade rätt. Likt det mirakel hon utlovades kom hon i kontakt med en grupp människor som verkade vara inne på precis samma spår. Den enda skillnaden var att de redan kände Gud och visste precis vad hans plan var. Vilken tur en stackars sökande människa kan ha! De hade t.o.m. en ledare som var den utvalda och vem var hon att säga att det inte var så? Med sånger, blommor i håret och överösande av kärleksbudskapet (var trots allt hippietiden i högform) var inte mor svårflörtad. Kärleksbiten var just det hon innerligt törstade efter. Hon blev lovad gränslös kärlek. Att den var villkorad med kravet att slänga bort all självbestämmande, kritiskt tänkande och ett liv i total underkastelse kunde hon mer än gärna acceptera. Ett sådant liv var det gröna gräset på andra sidan jämfört med alternativet av att återvända till ensamheten, att inte ha något mål och att handskas med kaoset i den riktiga världen.

Min mor säger att hon inte hade levt idag om det inte vore för sekten. Hon kallar det naturligtvis aldrig något så nedsättande utan använder "Familjen" som uttryck för hennes räddning. Argumenten, att hon annars hade tagit livet av sig alt. levt ett förkortat liv kantat av missbruk och återkommande besök på mentalsjukhus, är svåra att sätta sig emot. Tycker ni att JAG tar min mors parti ska ni höra mina kära systrar. Min mor kan, enligt dem, inte göra något ont. Det synd om min mor. Jag köper det och gudarna ska veta att jag har hört det sägas till mig. Frågan är bara om jag, i mitt allra ödmjukaste, inte är berättigad att påstå att det TROTS detta inte finns något grundläggande fel i tvinga sin avkomma till en uppväxt i moralens yttersta utkant?

Ni kanske undrar hur de kommer sig att jag vet så mycket om min mors historia föresten? Svaret till er läsare är att jag inte kan få henne att sluta prata om det. Det är som en mur av förklarande, förnekande belägg för hennes val som jag inte kan tränga igenom. Slutar aldrig försöka dock.