När jag kom till Sverige var det som att stiga in i en helt ny, skrämmande värld. De naiva ögonen hos ett barn såg, än så länge, inte att jag och min familj som var de märkliga, konstiga och "fel". Det var inte vi som hade missförstått världen och vad Gud med tecken av eld begärde oss att se. Profetiorna var sanna och domedagen var nära. Djävulen fanns överallt. Han fanns i varje granne, varje TV program och varje barn på lekplatsen utanför vårt fönster i den förort vi hade infiltrerat. Han fanns precis utanför vår dörr och bara väntade på att få komma in och förgifta våra rena själar. Vårt uppdrag och livsuppgift, vi barn inräknande, var att göra allt vad vi kunde för att leda människor till räddning. Bördan hos ett barn kan vara tung. Det eviga livet som väntade gjorde trots bördan lättare att bära.
Utåt sett såg vi säkerligen helt enormt gulliga ut - på ett sådant exotiskt sätt. Vi barn var, kanske inte förvånande, väluppfostrade och med vår engelska, långa hår och matchande kläder fångade vi mångas intresse. Mitt pålimmade leende hade än så länge inte falnat. Mitt "God loves you" och sättet att reflexmässigt sätta mig i vilken främling som helst knä var också en del av allt jag visste. Vi var guds soldater och "March on christian soldiers..." gick som på repeat inne i mitt huvud. Mor fortsatte också att visa Guds kärlek på det ända sättet hon kunde. Antalet män, vilka jag aldrig kunde minnas namnen på och vars plånbok jag kunde få en lördags- eller söndagspeng av, kan jag inte ens räkna. Det var män i kostym, det var män med skägg, det var roliga män, det var tysta män. Män, män, män genom den osynliga svängdörren till mors säng. Än så länge var inte livet svårt, än så länge var livet förståeligt. Världen kraschade, mitt lilla hjärta krossades och skammen började när jag förstod att det var vi som var det konstiga, det var vi som var de märkliga och det var vi som var fel. Normalitetens relativitet kan vara en smärtsam insikt - speciellt för ett barn, speciellt när det normala i en värld är det motsatta i den andra.
8 kommentarer:
förstår att det var hemskt att inse att det var det andra som var normalt. det är svårt när hela ens världsbild faller. även om den måste falla.
jag känner mig bara så... tom på ord. men finns här och läser..
värme och kramar om du vill
Att du läser ger mig styrka och dina ord är mer än tillräckligt!
Värme och kramar tillbaka!
Oj, det du skriver är så starkt men framförallt känns det så overkligt. Menar INTE att jag inte tror på din berättelse men jag blir bara så ledsen att ett barn ska ha behövt genomlida det du skriver om.
Hittade hit av en slump men vill bara tacka dig för att du skriver om det du gör!
Du är stark!
har inga ord just nu men läser
Varma Hälsningar
Jag läste ditt förra inlägg om din mor och jag hade inte klandrat henne (än - eftersom jag inte vet slutet på historien)
För av det jag läste i förra inlägget så var hon verkligen en vingklippt fågel med blödande sår och djupa ärr. Att hon sen blev ett lätt byte för vargar är inte heller konstigt eftersom hon var så svulten på allt vad värme och kärlek heter.
Eller har jag missförstått?
För som sagt, så vet jag inte vad hon sen gjort mot er barn eller om hon medvetet gjorde nåt ont alls?
Om det är så att hon sen tillät er att bli utnyttjade, så är det en helt annan sak. För i det längsta skyddar man sina barn och dem man älskar!
Man låter absolut inte dem man älskar lida onödigt ont, även om man ser ner på sig själv, eller inte tycker att man har nåt värde. Om man är normal så skyddar man sina barn från ont, vad man än kan utsätta sig själv för.
Som att man kan tänka/säga: "Slå mig, ta mig, utnyttja mig! Men rör ALDRIG mina barn!"
Hoppas du förstår vad jag menar. Kram om du vill...
/BJ.
Tack Anonym, H och BJ för era svar.
Värme till er!
Till BJ!
Jag förstår precis vad du menar och efter vad jag (hittills) har skrivit är din slutsats helt rimlig. Själv är jag kluven eftersom jag både förstår henne, att hon på ett sätt även är min hjälte (eftersom hon tog oss därifrån) men också det faktum att hon VISSTE och tillät oss att bli utnyttjade på både det ena och andra sättet. Jag vet att hon själv var utsatt, vilket gör det betydligt mer komplicerat, och att hon faktiskt utsattes för hjärntvätt. Det är komplicerat och jag har bara börjat min berättelse. Tack för dina reflektioner däremot!
Tar gärna emot din kram!
Jag läser och gråter och läser och gråter. Den absolut vidrigaste avarten av religion.
Hoppas att du kan se hur stark du är!
Värme
Kang!
Massor av ärlig, tacksam, värme till dig. Du skulle veta hur mycket jag behövde höra att jag är stark idag. Ska verkligen försöka ta till mig det (även om jag känner att motsatsen vill få grepp om mig just nu).
Skicka en kommentar