Växtvärk

Två dagar sedan grät jag för första gången i samband med praktiken. Ett möte, en moder, en livshistoria grep tag i mig så fullständigt att jag tappade fotfästet. Marken gungade under mina fötter men ingen verkade märka det utom jag. Alla människor jag gick förbi, alla tack för idag och vi ses imorgon, alla skämtsamma ord och små interna skämt av kulturen jag blivit del av. Såg verkligen ingen igenom mig? Det kändes som om jag skrek. Jag skrek så högt jag kunde men det kunde bara läsas i mina ögon. I skydd av det som är mitt kunde tårarna börja spola rent glas kärvorna. Plötsligt var min praktik inte längre en övning - det var ett blodigt slagfält.

Dagen efter fortsatte växandet. En dag i skolan. En dag då en skör själ, ur vårt studentkollektiv, hade återvänt från långt utanför utkanten av förståelse. Två månader, som naiv praktikant, på ett barnhem i självaste Rumänien. Min föregående föreställningsvärld, även utifrån den kombinationen, var inte ens i närheten av scen som målades upp på vår studiegruppsträff. Även inom de trygga, svenska universitetsvägarna träffades jag av en dolk i hjärtat. Det kanske ska kännas för att växa men dessa dagar har varit bokstavligen smärtsamma. Kanske känner jag djupare för att jag ser mig själv i ögonen på de som går igenom det otänkbara? Smärtan blir inte mindre och kanske är det enda sättet att förbli mänsklig i orättvisans värld?